nattsvart
Jag minns så otäcka saker. Börjar bearbeta och det skrämmer mig. Har förträngt hela sjukdomsförloppet, tiden på sjukhuset, efter operationen. Det gör så ONT att minnas. Plötsligt kommer en solig dag i maj tillbaka: jag, mamma och pappa är på en släktträff. Pappa var sjuk. Kunde inte äta, inte dricka. Vi åt cateringmat på plasttallrikar och jag minns hur han försökte äta den där satans kycklingen och få i sig lite whisky, men det gick inte. Ingen visste att han var sjuk, men förstod förstås när de såg hans tunna kropp. Dagen präglades av en märklig domedagsstämning. En av hans släktingar följde med oss ut till bilen när vi skulle gå, och jag minns att hon grät, hon grät så förfärligt och jag förstod inte, eller ville inte acceptera. Det var som att hon visste att han skulle dö, att hon aldrig mer skulle få träffa honom. För mig var det liksom omöjligt att det skulle kunna hända. Ända till slutet.
Jag drömmer att jag bär honom, som ett barn.
Jag saknar honom så fruktansvärt mycket.
Kommentarer:
Postat av: Frida
Jag förstår precis hur du känner dig. I början saknade jag pappa så mycket, det gjorde så fysiskt ont i kroppen! Jag trodde verkligen att jag skulle gå sönder. Din smärta kommer att lätta, även om man absolut inte tror att det är ens i närheten av möjligt när man är mitt i sorgens dunder. Dina texter får mig själv att minnas. Ibland kommer någon tår. TACK för att Du delar med dig!!!!
Postat av: sanna
Tack för att du läser! Kram.
Trackback