sannusjka

Jag blir numera beklämd när någon offentlig person går och dör. Det är så ofantligt tragiskt att läsa tidningarnas helsidor där vänner och kolleger uttrycker sin sorg med superlativer. Kan inte människor få gå och dö ifred. Dödsfall orsakade av sjukdom är ett enda lidande och går inte att på något sätt romantisera. Hur mycket man som anhörig än finns där kan han eller hon inte undgå ensamheten och förödmjukelsen att bli reducerad till en patient snarare än människa. Visst, jag har skrivit ett och annat ord om hur min pappa knöt näven på sjukhemmet. Men det var också han som till slut valde att ge upp, för sin egen skull. In the end var den knutna näven endast till för oss.