time travelling
Jag känner onekligen många intressanta människor. Fick ett mail från en man som jag läste ryska med på universitetet och som kom att bli en vän under den tiden, inklusive den jobbiga period då min far gick bort. Nu tjänstgör han i utlandsstyrkan i Mazar-e Sharif (Afghanistan) som stabsofficer. Min andre bundsförvant på universitetet reste ensam genom Ryssland, ner till Uzbekistan och Kazakstan... Och jag står här och stampar. (På torsdag åker A till Tokyo.)
Jag har dock inga egentliga problem med att stå still. De senaste två åren känns som en inre världsomsegling under havet -
en djupdykning som tagit lång tid att komma upp ifrån. Undrar om min lärarinna i rysk skönlitteratur har rätt, att det faktiskt tar sju år att komma över ett trauma. Det sägs väl också att sju år är en magisk gräns då många äktenskap och förhållanden går i graven? Jag klagar på att A och jag inte synkar i vardagen. Han svarar att det är världsligt. Jag konstaterar tyst att osynket är kärnan i min åtrå efter honom, att saknaden triggar, att allt det jobbiga ändå möts i ett vibrerande zza zza zu.
Kommentarer:
Trackback