sannusjka

Jag luktar på fingrarna och rycker till, en bekant doft från barndomen, kanske från mammas hud? I torsdags låg ett paket och väntade på mig, poststämplat i Rom och det var från F. Skumbad och flytande tvål från Officina Profumo Farmaceutica di Santa Maria Novella. En CD med Litfiba, Italiens bästa new wave-band från åttiotalet. En DVD och ett handskrivet brev. Lycka.

Nu är jag hemma, eftersom mitt extrema behov av eftertanke tvingat mig. Som alltid när jag är på detta humör sprang hararna i cirklar på skolgården då jag passerade. SORGEN. Det är inte så mycket avsaknaden av en förlorad närstående som insikten om livets förgänglighet - att så brutalt ha konfronterats med kroppens förfall, hur snabbt den förtvinar till ingenting. Jag vänder ögonen mot mig själv och höjer garden. Låser alla lås. Längtar efter att sitta på ett tåg, ensam, anonym, obunden, fri. Dela den sortens ensamhet med någon. Ventilera den ilskan och frustrationen.

Hittade ett klipp från filmen Requiem for a dream där en av mina favoritscener är med: Jennifer Conelly (världens vackraste kvinna) står naken så när som på en behå i badummet, hög på e och flyger med armarna. Där vill jag vara.