sannusjka

Jag börjar hitta lugnet. Halvligger mellan nytvättade vita lakan, i svart nattlinne som jag fick i födelsedagspresent i mellanstadiet av mina bästisar och som nu äntligen passar. Packningen är mer eller mindre sorterad. Massagen idag var väldigt skön, även om jag fortfarande är spänd och har lite ont. Ylva kom förbi här hemma och vi låg utslagna och bara andades. Pratade med David på Skype inför vår sammankomst på Los Angeles International onsdag kväll, om hur vi ska hitta varandra. Describe yourself, bad han. Short, skinny, fair skin! Like your Dad? svarade han. Certainly. Dominanta gener, det syns i min syskonskara. Clea och Gabrielle är också slanka, med obefintlig byst, plus sin mamma Nancies fotomodellfeature, rena drag och midjelångt hår. Efter en social helg med mycket alkohol vill jag nu bara få ro. Smälta alla rusiga tankar inför resan, och separera dem från diffusa tankar på A. Jag har hittat finallåten ur filmen Non ti muovere, den heter Un Senso och sjungs av Vasco Rossi och den får mig att snyfta varje gång. Italiensk smörsång... life, death, love i ett paket. (Och visst har han en snygg keps och ser lite ut som Bob i Twin Peaks?)