sannusjka

Jag såg Babel igår, äntligen. Tyvärr en besvikelse som jag snabbspolade mig igenom. Tyckte bara att episoderna med den dövstumma japanskan var intressanta. Älskar dock Alejandro González Iñárritus filmer 21 grams och Amores Perros. Han är en mästare på att väva samman till synes skilda historier. Vet inte riktigt varför jag inte kände samma sak med Babel, kanske var den för tung för mig just då.

Jag tyckte att Patrick Wilson var het redan när han spelade frireligiös bög i Angels in America. Filmen Little Children ska ni endast se för sexscenen med Kate Winslet i tvättstugan.

Igår kväll efter jobbet åkte jag hem och tittade på den italienska filmen Stanna här, med Penelope Cruz. Det är andra gången jag ser den, första gången var jag skeptisk, men nu har filmen etsat sig fast. Jag grät filmen igenom. Handlingen är sexig, sorglig, stundtals förfärlig... Och musiken! Hjärtskärande.

Idag var jag på Textmässan, där jag träffade gamla vänner och lyssnade på Edenborg som pratade litteraturcensur och delade med sig av snuskiga ord från 1700-talet.

Har sett Om jag vänder mig om. Jag tycker fortfarande att Magnus Krepper är så snygg att jag blir kär.

Den roligaste scenen i Ingen kan älska som vi är när Isabella Scorupco är på date med Dominik Henzel. Han, "den heta dj:n på nattklubben", har dukat upp med rött vin och brieost. De dansar tryckare och hånglar och han börjar ta henne på brösten, varpå hon ger honom en örfil och springer därifrån. Han står kvar och ropar efter henne: "Meh, haru mens eller??"

Kärleksscenen är helt makalös. De är bara tonåringar, men ligger på en fårskinnsfäll i en tom stuga i Jämtland med tända ljus från gyllene kandelabrar... Isabella har vita sidenunderkläder och är värsta baben, hon går ju för sjutton nästan ner i brygga, "Jonny " försöker hänga med men ser mest ut som en vilsen valp i igelkottsfrisyr. Mjukporr, Hildebrand, mjukporr!

Igår visade Cinemateket sci-fi-filmen Tron. Foajén var fylld av unga datanördar i svarta kläder. Kul! När jag kom hem såg jag The Rules of Attraction från 2002 där James "Dawson" Van Der Beek spelar schizostudent som langar droger och ska vara ondskefull,  men jag kan förstås bara tänka att han är helylle-Dawson med det där nallebjörnsleendet. Filmen var hur som helst bättre än när jag såg den första gången. Jobbar sent ikväll igen. Känner mig inte som Amelie idag, snarare sådär oskönt obekväm, inga kläder som passar, allting skaver, dålig hårdag osv. Blä.

Från inget jobb till massa jobb. Assisterar de som har hand om Guldbaggegalan + kvällsjobb på Cinemateket. Idag har jag stoppat brev i femhundra kuvert, ett lagom hjärndött arbete för en kvinna på gränsen till nervsammanbrott (neej, så illa är det inte). Igår hade jag möte med produktionsstödavdelningen som jag ska hjälpa med arkivering, sedan Cinemateket och en sväng förbi Nada för att lämna en tidning till Emma. Jag stod där i mössa och med matkasse i handen medan resten av stället drack drinkar och luktade parfym. Sedan hem, bums i säng. Nej just det, först såg jag Before sunrise från 1995, med Ethan Hawke i rollen som självgod amerikan som träffar vacker fransk flicka på ett tåg i Europa. De spenderar en dag och en natt tillsammans i Wien. Jag snabbspolade genom en stor del av filmen så förmodligen missade jag partierna när Ethan var en sympatisk kille, i övrigt tyckte jag att han var en stor tönt. Tjejen var däremot helt ok. Nej, jag gillar nog inte Ethan Hawke överhuvudtaget. Med ett undantag förstås - hans karaktär Troy Dyer i Reality Bites från 1994. Tågtemat i Before sunrise gjorde mig åtminstone lite nostalgisk... på de där tågresorna genom Östeuropa träffade jag en tysk som jobbade som sotare. I work with the chimney. Vi hängde med hans gäng till Zagreb efter en jättevacker tågresa genom Kroatien, utforskade staden och drack öl i stora kannor. Delade hotellrum över natten. Våningssängar. Jag och sotaren hade sex och han ville ha lampan släckt för att inte visa sina soleksem. Dagen efter delade vi tågkupé till Budapest. Här minns jag mest svettiga kroppar mot hala galonsäten, hångel och syrebrist. Vi var inga bra backpackers, vi hade inte ens ryggsäckar, utan rullväskor som om vi skulle på en weekend i Paris. Vi brände oss i solen på stranden vid Kroatiens kust (Anna fick en vit rosett på ryggen efter sin bikiniöverdel) och rökte hor-cigaretter som hette Vogue. Och vi blev nästan avslängda någonstans utanför Polen för att vi inte förstod hur man köpte biljett. Lyckligtvis kunde vi muta konduktören med D-mark. I Prag delade jag våningssäng med en man som samlade på skelett.

Efter en dos moderlig healing, rejält med sömn, god mat och filmen Wayne's world känner jag mig bättre. Jag har skrivit arbetsansökningar och nästan en projektbeskrivning. Tackat ja till en date. En lätt feber dröjer kvar.

The Squid And The Whale - djävulskt bra film. Blir tokig på den kvasi-intellektuella pappan och härmapan till son. Fantastiska skådespelare. Såg också Me and you and everyone we know (äntligen) och den var fin. Kommer dock inte på några bra adjektiv för att beskriva den.