fistful of love
Det är få skadedjur som överträffar silverfisken i äckelgrad. Jag storstädade mitt kök igår och upptäckte en i besticklådan, man tror först att de inte lever - men plötsligt sprattlar de till och man bara skriker rakt ut för att de är så äckliga. Iskallt dödade jag den med hushållspapper. Mitt ex hade förmodligen kallat mig mördare, han räddade både spindlar och flugor från mina händer, det gjorde mig galen. Jag såg en jättestor humla utanför köksfönstret när jag diskade. Den hade jag inte dödat om den flugit in i lägenheten, bara vänligt men bestämt föst ut den på balkongen.
faktum
Som väntat fick jag inte stipendiet från Författarförbundet. Tur att jag istället får skatteåterbäring. Nu: städa.
romantique
Jag kände av vinet när jag gick hem från tunnelbanan igår kväll (efter middag på creperian med Stina och Lisa). Det var inte mörkt än, men blått. Ibland blir man rusig efter bara ett glas vin - hade A varit med mig skulle jag stannat upp, kanske kysst honom mot stängslet, i det röda skenet från gatlyktan. Vin och abstinens gör mig romantisk och blödig!
(Ok, Fredrik, jag kanske går över gränsen här, dags att dra i nödbromsen...?)
(Ok, Fredrik, jag kanske går över gränsen här, dags att dra i nödbromsen...?)
words of wisdom
Det satt två finniga tonårskillar framför mig på tåget. En av dem berättade en historia för den andre: Jag delade rum med Ros på lägret förra sommaren. Jag hade brutit fingret. Det var helt mörkt i rummet och jag sa åt honom att känna på mitt finger... "Gud, vad mjukt det är!" sa han och ja ba "Dude, det är min kuk du håller i!"
girls
Ellen Allien, Grace Jones, Yeong-ae Lee, Sibel Kekilli
haussad hausswolff
Efter 75 minuter hathayoga (med sexig, kvinnlig, rödhårig instruktör) träffade jag Fredrik och fikade på Soda (Bellmansgatan) där jag och mina vänner jobbade på gymnasiet. Tiden har verkligen stannat där, tjejerna i kassan är precis i samma ålder som vi var då, samma ljuvliga framtidsoptimism, samma hormoner, samma sneakers och samma jargong (samma Lucky Strike). Och där sitter man i soffan och känner hur tiden går runt i en och samma bana, som man så småningom halkar ur. Det var i alla fall en solig söndag med total sinnesnärvaro, några procent Renée-känningar (börjar släppa det nu), men i det stora hela en perfekt dag. Åt glass i Slussen och träffade Sangert på en solig trappavsats. Tog 1:an till Frihamnen och såg Hausswolff på Magasin 3. Jag vet inte om hennes konceptuella fotografi får mig att se existensen bakom en papplåda eller strumpbyxor i ett tvättfat... Däremot var det intressant att få en inblick i hennes anteckningsböcker och följa idéerna till resultat.
scarlett, minus bysten
Jag såg en död gubbe på vägen till Sofia. Egentligen vet jag inte om han var död eller medvetslös, men hans ansikte var krossat som om han ramlat framlänges ner i asfalten. Kissat på sig hade han gjort också. Eller var det flaskorna i påsen som gått sönder? En stackars tonårskille stod bredvid och svettades och berättade att kärringen uppe i fönstret ringt efter ambulans. Jag är ganska övertygad om att gubben var död. Nu har jag sett två döda människor, en frivilligt och en ofrivilligt. Vet inte vad som är mest otäckt. Gick i alla fall vidare och fikade hos Sofia som har fyllt år. Sedan sushi med mamma. Jag ser ut som Renée Zellweger, sa jag olyckligt till henne som om det var viktigare än att jag sett en död gubbe. Nej, du ser ut som Scarlett Johansson, minus bysten, sa hon (för andra gången). Heja mamma!
mina jag och Renée
Tidigt imorse ringde A från Japan. Jag trodde förstås att något hade hänt, i princip ringer folk bara så tidigt om det skett en olycka (from my experience). Men han mådde bra och efter vad jag kunde höra hade han nyligen varit i en fiskeby några mil från Fujiyama. (avundjuk)
Jag somnade barnsligt tidigt igår efter simhallen och en dålig film om Beatrix Potter med Renée Zellweger i huvudrollen. När jag känner mig ful tycker jag alltid att jag ser ut som hon. Diffusa drag, flammig hud, ett ansträngt leende. Men kan smink (och lite retusch) rädda Rénee kan det nog rädda mig också.
Jag somnade barnsligt tidigt igår efter simhallen och en dålig film om Beatrix Potter med Renée Zellweger i huvudrollen. När jag känner mig ful tycker jag alltid att jag ser ut som hon. Diffusa drag, flammig hud, ett ansträngt leende. Men kan smink (och lite retusch) rädda Rénee kan det nog rädda mig också.
(parentes)
Min nacke. Den är som gjord av betong. Jag måste... ta mig samman och gå till simhallen idag. Saknar A och hans silversäng. Uträttade många ärenden igår, till exempel har jag köpt väldigt fina födelsedagspresenter till nära och kära. (Om A kommer hem med en digitalkamera lovar jag att återkomma med bildbevis.)
mina pappershögar blir större
Efter jobbet igår var jag på LAVA och lyssnade på ett samtal mellan redaktörerna till Novell, flm, Ykky, Det grymma svärdet och Femkul. Nasim Aghili (redaktör för Femkul) var den enda kvinnliga deltagaren och råkade representera just en feministisk tidskrift. Hon var välformulerad, rolig och vacker (även om jag egentligen inte tycker att hennes utseende borde nämnas i sammanhanget, men hon var ju faktiskt skitsnygg); överhuvudtaget var alla duktiga på att formulera sin verksamhet (jag hade förmodligen fått en släng av Tourettes). Jonas, min fd kamrat på Cinemateket, var där som redaktör för flm, jag hoppas verkligen att de blir beviljade stöd från Kulturrådet. Ykky har jag inte hört talas om tidigare, stilig form och med mål att vara ett konstgalleri på papper (bytte till mig ett ex som jag försökte läsa på tunnelbanan, men formatet är lite för stort). Musikmagasinet Novell släpper första numret 25 april och firar det i grottan på Söder Mälarstrand. Grymma svärdet är en slags uppföljning på Pontus Lundkvists fanzine Mina ögon!! Mina Ögon!! som jag brukade läsa när jag var ung och arg.
in your dreams
Brukar ni också drömma så intensivt att ni, när ni vaknar, sätter er upp och bara: what the....? Så var det för mig i natt. Vilken intrig! Jag minns allt och rollistan är som följer: mamma (+frånvarande pappa), A + A2, Sasja, Sofia och Micke i en härva av scenarion, konstellationer, droger, stentvättade jeans med fransar, motorcykel, kollektiv, knull, otrohet. Och nu är jag på dåligt humör, irriterad. Vill mest vara ifred med detta myller av tankar som skenar i min hjärna.
vad ska man säga
Det är lite lustigt. För någon månad sedan, då jag mådde konstant illa, köpte jag ett digitalt gravtest på Apoteket för mina sista pengar, som inte fungerade. Den lilla displayen blinkade inte ens, ingenting hände och jag kände mig allmänt förtvivlad och mailade företaget som tillverkar testen. Jag har nu haft kontakt med en kvinna (Angela) där hela månaden eftersom mitt icke-fungerande gravtest ska skickas till England och jag först fick fel formulär att fylla i, det för ägglossningstest, och nu äntligen har jag kryssat i mina rutor och fått en ask hjärtformade pastiller som smakar kycklingbuljong i present + ett nytt gravtest förstås, som jag inte behöver för jag fick mens dagen efter jag köpte testet in the first place.
plastic fantastic
Sofia har fotat omslagsbilden på Hanna Fridén till dagens DN På Stan. Tycker att det är lite synd att de porträtterar henne i en alkoholdominerad miljö, hon som bloggar just om att det är för mycket alkohol i sociala sammanhang - visserligen får hon frågan om "80-talistalkoholismen" och svarar att hon ofta föredrar att dricka läsk. Jag kan inte komma på något mer ointressant än ett reportage som följer en klubbrunda. Men i sann Fridén-anda får hon in både ätstörningar och mobbing i sina svar, det är där hon kommer till sin rätt, inte att hon var på Laroy 00.21. Har inte På Stan länge varit ökända för att vända kappan efter trender? Nu mer än någonsin.
tärningsspelaren
Jag lagade en Nigella Express-middag till mig och Fredrik: kycklinggryta med kokosmjölk och koriander (som jag brukade tycka hemskt illa om innan jag upptäckte det vietnamesiska köket i Berlin). Sedan spelade vi Backgammon och för varje klunk vin blev jag sämre på att räkna (precis som efter den förgiftade ölen på Biljardpalatset), men skröt om hur duktig jag är på tärning, som om det spelade någon roll. Det gjorde det tydligen inte, för jag förlorade (dock med ytterst liten marginal).
någon sorts extas
Jag stör mig på Johan Kindes roman. Eller - jag stör mig på de platta karaktärerna och språket (hej språkfascist). Kanske får det mer flyt senare i boken, jag har knappt kommit halvvägs på grund av tristess. Jag - som hade pandasminkning i tonåren och älskade goth och new wave och hängde runt på synthklubb! Tjejerna är än så länge bara stjärt och bröst, ett snabbt skjut och sprut på toaletten. Killarna är en bunt omogna tonåringar som försöker leka vuxna med rosévin och längtan efter Dallas (Pamelas pattar) och dekadens. I hear you. Men det måste finnas ett djup, annars riskerar handlingen att bli en romantisering av författarens egen uppväxt och Någon sorts extas kan lätt avfärdas som en fyrtioårskris.
killed by beauty
Jag målade inget bord igår, däremot beställde jag biljetter, deklarerade och städade bort högarna från golvet. Eftersom jag samlar på allt som är gjort av papper kommer min lägenhet aldrig bli smakfullt möblerad enligt feng shui. Jag är mer inne på Salvadas linje, Bauhausvurm, arkivskåp och läder. Jag har till exempel en plasthurts i italiensk design från 60-talet som jag tycker väldigt mycket om samt ärvda konstverk av Marie-Louise Ekman (den inredda plexiglasboxen) och alldeles för många böcker.
Har idag på mig nunneklänningen som får min kropp att likna en liten sparv. En sparv på väg till begravning. Läste detta och detta inlägg om att känna sig tvungen att vara fin. Själv har jag inte brytt mig om mitt yttre särskilt mycket de senaste två åren eftersom jag varit deprimerad, nu fixar jag till mig för att orka se mig i spegeln och för att jag har en snygg pojkvän som jag vill mäta mig med. Jag märker att jag bemöts annorlunda när jag ansträngt mig och jag känner verkligen igen mig i både Lia och Sandras text. Det handlar förstås om att jag blir mer utåtriktad, trevlig och glad inför min omgivning. Önskar dock att jag kunde känna samma sak utan mitt svindyra smink och vara sådär obrydd som en av de som kommenterat Sandras inlägg.
monki
E satt nyligen på pendeltåget och blev tilltalad av en svart kille. "Kan du swahili?" frågade han. Det kan inte E. "Det står rafiki på din keps, det betyder polare." När E berättade det här över lunchen kontrade M med en anekdot: när han var i Tanzania hade någon engelsk typ förklarat att alla namn i Lejonkungen har namn på swahili - simba betyder till exempel lejon. Engelsmannen hade också fått för sig att rafiki betyder apa. När så en försäljare ur lokalbefolkningen kallade honom rafiki, kan ni föreställa er vilket scenario som utspelade sig. Haha!
februari tvåtusensju
Hittade den här bilden som Sofia tog av mig under sin Polaroidperiod. Det är vinter, det är Robertsfors, pappa är död och jag krisar.
sexuella sportkläder
I kväll planerar jag att: beställa biljetter till Sebastien Tellier (Berns 7 maj). Måla om mitt matbord i vit lackfärg. Sortera mina oändliga högar av papper och dylikt. Sätta upp en tavla på väggen. Vi får se hur långt jag kommer. På torsdag är det kulturtidskriftskväll på LAVA och jag tar med mig några ex av Made in Russia. Vi delade ut en hel bunt på technofesten i lördags eftersom Suokas finns med på vår skiva.
as seen from space
Jag var hemma hos mamma igår, lätt skakig efter natten. Vi har kommit ifrån varandra lite, vilket jag förmodar är sunt. Jag satt på övervåningen, vid det bord där pappa alltid satt och jobbade, där nu absolut ingen sitter längre. Skrev på boken och sneglade på nyheterna då det rapporterades att 42-åringen erkänt mordet på Engla. Det var satan så smärtsamt, jag började nästan grina av polischefens darriga underläpp när reportern frågade hur det kändes. Mamma gick i taket och svor över det manliga släktet, tog sig för bröstet som om hon var i fasen av en hjärtattack - förstår du nu! hur det kändes som mamma varje gång du rände ute ensam på nätterna! Hörde henne senare tala med min mormor på telefon och redogjorde för hur det var med mig, att A är i Tokyo osv. Mormor har alltid varit insatt i mina relationer, antagligen hoppfull att jag ska föra familjen vidare eftersom ingen av mina syskon har eller kommer få barn -
Att A är borta får mig att tänka på det tomrum mamma måste känna efter pappa. Herregud. Samtidigt är jag tacksam för den andningspaus hans frånvaro ger mig. Trivs bra med att lägga energi på boken, på många sätt samma passion.