sannusjka

När jag var tonåring läste jag Anaïs Nin. Den ultimata bloggaren med dagböcker som följde alla hennes steg i livet 1931-34. Det var Anaïs som fick mig att inleda ett passionerat (men platoniskt) förhållande med en tjej i min klass och förmodligen anledningen till att jag målade vulvor istället för duvor på bildlektionerna i gymnasiet, hade rödmålade läppar och låtsasrökte cigaretter. Nu läser jag henne igen... och förundras över denna totalt okritiska och självcentrerade litteratur där ingen jante existerar, endast passionen - droger, sex, konst. Här talar vi zza zza zu.

Jorunn är här, min norska och enda tjejkompis under tiden i Ryssland. Vi har inte setts på tre år och nu tar vi igen förlorad tid... dricker, pratar, skrattar. I går var också Sofia med, som stannade en månad hos oss i Petrozavodsk våren 2005. Och Julia har kommit hem från sin tre månaders resa i Sydamerika! Vi var hemma hos henne i slottet, hon och Emma bruna som... pepparkakor. Sedan åkte vi till Vasastan på ateljéfest, träffade Pasha, Anna, Per. Det var länge sedan jag hade så roligt. Träffade V... det var surrealistiskt. Han dyker upp kanske en gång om året som gubben i lådan och bara: hej är det du. Tar några tangosteg och säger: du är vacker, du strålar, minns du strömavbrottet? Och jag saknar A.

Jag har drömt om A hela morgonen, min flyktiga ballong. Vaknade och sträckte händerna efter honom. Snart ska jag till läkaren och känner obehag. Och ryggen värker. På Valborg fick jag en massage av Gunnar, 22, som mjukade upp min stenhårda datanacke och alla spända, onda, satans knutar som har bosatt sig där. Det om något kan man kalla demoner. I går åt jag och Fredrik koreansk middag (åh!) och jag fick revansch på Backgammon på Biljardpalatset. Nu ska jag tvätta. Och jag suckar.

I går: A var hos mig, trots att han nog hellre velat stanna hemma och titta på fotboll. Det gick inte ens att streama från min dator. Vi pratade lite om det där: att han är väldigt mycket kille och jag väldigt mycket tjej i vårt förhållande. Att vi bekräftar varandras olikheter. Jag undrar vad han gillar hos mig, han som vill ha enkelhet, no drama. Jag, som sedan barnben varit känslig, komplex, grubblande! Försöker dock lämna det bakom mig, inte att tänka, men att vara tunnhudad. Kanske är det ändå olikheterna som ger friktion, som faktiskt får det att funka. Se bara på Sofias föräldrar som varit tillsammans sedan yngre tonår, det sprakar fortfarande om dem!

Mitt i deppet kom Zhenja hit med blommor! Och senare - min mamma, också med blommor och Adobe Creative Suite. Nu luktar lägenheten vår och jag är på bättre humör. Tittar på Bodyguard med Kevin och Whitney.

I fredags, när A och jag var trötta och hängde hemma läste jag senaste numret av Bon. Jag kan inte sätta fingret på var problematiken ligger: att tonen är intern, att deras resor sponsras av PR-byråer eller att det helt enkelt är tråkig läsning. Hur som var det ändå roligt att läsa reportaget om pengar, där ett gäng mediapersonligheter blir intervjuade om sin ekonomi. Roligast var Cecilia von Krusenstjerna (dotter till PG Gyllenhammar och författare till boken En spricka i kristallen) som "har brutit med sin familj, men inte med deras pengar" och verkar vara helt uppe i det blå. Hon vill bara prata om sin grekiske pojkvän Dimitris som är en f d drogmissbrukare och utfattig gatumusikant, som hon försörjer. "Åh, Dimitris har en sådan utstrålning! Han var 37 när han fick sin första lägenhet. Jag har köpt ett nattlinne för 1000 spänn nu för att jag ska åka och hälsa på honom." Hon berättar också att hon blev sol- och vårad av en yngre kille som hon hånglade med på krogen. Han fick 30 000. Cecilia har en liten, liten lägenhet i Vasastan som hon köpte för 7 miljoner. Och så är hon, som hon uttrycker det: "narcissistiskt störd". Intervjun avslutas med hennes citat: "Kärlek och sex, det är lycka." Och rapparen Ken svarar: "Jag tror du är grym i sängen, jag måste bara säga det."

Dubbeldejt på Musslan går och jag åt ostron för första gången. Skaldjur har alltid varit populärt i mitt hem, men föräldrarna har inte lyckas få i mig varken sniglar eller ostron - möjligen krabba, hummer och förstås, kräftor. Hur som helst smakade det hav. Som att få en kallsup ungefär. Kanske kommer jag att lära mig uppskatta dem som en delikatess, nu tyckte jag mest att de var besynnerliga... Följde sedan med A till Grill och höll honom sällskap när han spelade skivor, drack en Havanna-inspirerad drink, kaffe och amaretto med is. Gick hem i natten, gillar den promenaden i Vasastan - pratade med Anna som är hemma från New York, lyssnade på spring-spellistan i ipoden.

För övrigt är jag nu stolt ägare till denna, denna och en vacker scarf från Anna Sui. Dessutom hann jag med frisören i morse och ser skaplig ut i håret. Let the summer begin.

Det är torsdag, solen är het, A är hemma (jetlaggad), jag är ledig i morgon och allt ser glimrande ljust ut. Älskar kvällarna nu. I går sprang jag en runda, över gärdet, förbi min gamla skola, bort mot Blåsut och sen tillbaka. Jag hade till och med skapat en ny playlist: I look into mid air (Rex the Dog), Another chance (Roger Sanchez), Fingers of steel (Sebastién Tellier), Little Bit (Lykke Li), Let's come together (The Beloved), More than this (Roxy Music), Düsseldorf (Tiga), Love for the sake of love (Claudja Barry). Sedan såg jag en jävla bra film. Kid Svensk. Nu vill jag spendera hela min sommar på den finska landsbygden.

Lyssnar på Portisheads senaste skiva som får mig att tänka på Beth Gibbons och London. Eller Paris och Julie Delpy. Det är viktigt med eskapism, säger min chef. Alla gånger, svarar jag.

En vårstädning borde vara obligatorisk och liksom ligga i min natur, detta att rensa bort det gamla och öppna upp för det nya. Jag som är i ständig rörelse (bildligt talat) och behöver miljöombyte (ommöbleringar).

I år krävdes det en kraftansträngning. Jag hade verkligen ingen lust. Det tog emot ända nerifrån tårna att ens sätta igång. Till exempel kastade jag pappas tofflor som stått i garderoben sedan våren 2006. Sedan blev han sjuk och jag har inte rört tofflorna, lika lite som jag tvättat bort tumavtrycken på balkongglasen. Att det har gått två år är för mig en omöjlig ekvation, jag behöver bara blunda så är jag där, i det, i allt det där.

Jag vill ju börja om, och är nästan över på andra sidan. Det krävs bara lite, lite mer viljestyrka och energi att skaka av sig, se sig omkring och ta itu.