sannusjka

En sak som jag har märkt på jobbet är flera av mina kollegor envisas med att tilltala mig som om jag vore ett barn. Det irriterar mig oerhört och klämmer på akilleshälar från förr. Hela min uppväxt präglades av prestationsångest och kamp för att få respekt - dvs att de vuxna skulle lyssna. Inte hemifrån, för där var jag alltid sedd. Lite för mycket kan jag idag tycka. Det var först på högstadiet som jag lärde mig att stå rakryggad och tala högt inför folk, tack vare en fantastisk, ung och kvinnlig lärare - Stina. Jag gick i en stökig skola där gängbråk var regel snarare än undantag, och där man fick försvara sig med en biljardkö i uppehållsrummet. Inte den ultimata miljön för ett stressat barn som jag.

En händelse som gör mig förbannad (och som jag förmodligen redan skrivit om i bloggen) än idag är när vi i trean tvingas gemensamt bestämma en egenskap till varje person i klassen, som sedan skulle tryckas på nåt fult batikfärgat papper. Det gick ungefär så här: Jimmy är bra på fotboll, Catrin har alltid diadem, Sofie dansar snyggt (det var mina bästisar). Min mening löd Sanna är känslig. Tror ni inte att jag hade gråten i halsen när min lärare frågade om jag tyckte det var okej. Såklart att det inte var okej. Och såklart kunde jag inte säga det, eftersom det i sin tur skulle bekräfta ordet som de valt. Hur kommer man som lärare ens på idéen att göra en sådan lista...?? För barn som är i en ålder då Darwinismen står som högst, där allt är en populäritetstävling och allt räknas; vinna eller försvinna. Jag undrar om jag efter den där satans händelsen tog epitetet känslig under mina vingar, för att folk förväntade sig det. Stina räddade mig. Hon öppnade upp en hel värld med sina ryggdunkningar. Jävlar anamma. Därför irriterar det mig när någon refererar till min "litenhet", dvs kroppsvolym, på jobbet. Säger: men lilla hjärtat, var det något du ville fråga?. Eller kunder på Cinemateket som plötsligt säger, som om de kände mig, att ja, men du är ju så känslig. Vad menar de? Att jag ser trött ut och ofta klagar på huvudvärk...? Inte så konstigt när man suttit framför en dator tio timmar i ett hus som har noll air conditioning. Att jag inte flörtar med dem....?

Jag vet i alla fall att när det verkligen gäller, när någon dör, då står jag pall. Det var det ultimata beviset på att jag i nödläge inte lägger mig i fosterställning, utan faktiskt agerar. Att jag med adrenalinet pumpande såg till att både jag och mamma klarade hela processen med begravningen. Jag gick rakryggad genom hela skiten. Nu efteråt ekar incidenten från tredje klass i huvudet och jag kan känna: vilken idioti. Detta att definiera en vilsen elvaåring, på väg mot puberteten, med ett enda ord.

Germanwings har verkligen jättebilliga flygbiljetter till Berlin. Ska åka dit om en månad, när både Anna och Moa är där. Det känns bra att ha ett mål. Mitt mål är att tjäna tillräckligt med pengar så att jag får den semester jag förtjänar. Den här sommaren blir förhoppningsvis bättre både för mig och min mamma. (Om inte mormor blir sjuk igen.) Nu får det vara slut med att bära världens alla bomber och granater på mina axlar.

Pollen, pollen, pollen. Halsen svullnar, ögonen kliar, allt kliar. Huvudvärk. Har knappt sovit i natt. Men det är vackert därute. Snart blommar körsbärsträden. Var uppe på sjukhuset i går. Mormor delar rum med ett gäng pantertanter, varav en har bott granne med Burt Lancaster, en är spanjorska och en är bosatt på Skärgårdens yttersta udde. Mormor var pigg och glad i lila pyjamas. En markant skillnad från besöken hos min far där det knappast var tjohej tjohej och kaffe med kaka. Min morbror och hans fru kom förbi och vi pratade om deras fullt utrustade husvagn som har golvvärme och 24 tv-kanaler. Sedan åkte jag och mamma hem och drack Cosmopolitan på balkongen samt lagade himmelskt god mat. Frid och fröjd. Kvällen spenderades på en madrass med manligt sällskap, folköl och chips, musik och Wallander, några retsamma kommentarer om min anorektiska kropp och ett antal krokodiltårar.