sannusjka

Nu är den riktiga mensvärken här: den som strålar ner i benen. Dagen kanske är den långsammaste ever. Jag beundrar i alla fall mitt hår i snyggspegeln på toaletten, jag var hos Adel på Moc igår och klippte mig.

Jag och D har en intensiv mailkorrespondens. Han har redan skickat bilder på sin fru. I juli blir det fyra veckor i Staterna. LA, San Francisco, en ranch i New Mexico där ett konstnärspar föder upp hästar. Det här gör mig väldigt lycklig och var från början mitt mål med bokprojektet, att få träffa en person som var vän eller arbetade med min pappa i USA på 60-talet. Jag och A var på creperian igår, sedan hos min mamma (lite whisky, vin och kabeltv) och till sist dödade vi någon timme på Super Mario 3 (Nintendo 8-bitars).

Jag vill att min kropp ska vara lika klar som tanken. Nu är den ett hinder. Jag släpar lemmarna efter mig och gravitationen drar mig neråt, mot marken. Små, vita prickar i synfältet. I går var jag i alla fall på bio. Med Fredrik. Vi såg Darjeeling Limited. Den värmde på sina ställen. Synd att Natalie Portman är med i början, av någon anledning ogillar jag henne. Nu är det söndag, A är här. Det tog lång tid att klä sig. Solen väntar därute. Jag är moloken, men förväntansfull.

Sitter i morgonrock, duschad, och försöker tränga bort illamåendet. Letar Human League-låtar, laddar upp. Jag har fått svar från den amerikanske regissören, låt oss kalla honom D. Han insisterar på att vi ska mötas i San Fransisco, hälsa på mina systrar och deras mamma, och E som gör erotiska böcker för Taschen. Jag är overwhelmed. Behöver snabba cash.

Min kropp spelar funny tricks med mig. Mår konstant illa... Om jag inte hade ett sådant beskyddande preventivmedel skulle jag anta att det är en ofrivillig graviditet. Det kan vara en extrem form av PMS som får marken att gunga på det här viset. Fruktansvärt. A har fått stå ut med min dizziness och ugliness idag. Att kryssa mellan avdelningarna på NK är kanske inte det bästa när man är ostadig på benen. Mysig middag på Bistro Boheme fick mig bättre. Gillar deras skruvade inredning, som att vara på thébjudning hos haren i Underlandet/ hos Pippi i Villa Villekulla. Jag undrar lite varför killar (och tjejer?) ägnar sig åt att plocka bort hårstrån och dylikt från sina respektive. Först tänkte jag att det är en form av apbeteende, att plocka loppor ur varandras pälsar. Men sedan hörde jag att det finns med som flörtknep i Neil Strauss' bok The Game.

Jag har drömt starkt hela natten. Glasklara, spooky drömmar där pappa känns så levande att jag kan vidröra honom i sömnen. Vi möttes i Skärmarbrink, där man byter från Skarpnäckståget till Farsta Strand... Han röker en cigarett. Där är du, säger jag. Sedan utspelar sig ett intensivt drama som inte är intressant att veta. Men det sitter fortfarande i. När jag somnade på pendeltåget kom den tillbaka, drömmen. Så verkligt. Kanske blir jag lite knäpp på köpet, pratar med någon som inte finns. Min ande, min skugga. Ja, du är där.

När A spelade skivor, efter filmen och en skaldjursmiddag (det är ytterst erotiskt att skala räkor tillsammans och torka av varandras kladdiga hakor med en servett), var det en brud (yngre än jag, snygg, stora bröst) som trängde sig fram bredvid mig vid båset för att prata med A och betedde så där som bara brudiga överklassbrudar kan göra. You are so naaasty!! fnittrade hon till honom och tryckte upp sina tuttar så att jag liksom halkade åt sidan. Jag stod där i mitt mest ostylade jag och behövde bara snegla på A för att veta att här finns ingen competition. Jag blev full på mellanöl och skrev vykort till Fanny och min bror, planerade en Londonresa. Lustigt nog tänker jag nästan aldrig på att A är elva år äldre än jag, så kompatibla är vi. Bara när han berättar om hur han brukade festa med Jannike Björling på åttiotalet.

 

Ylva lagar fisk. Vi dricker bubbel och lyssnar på Nina Simone. Mitt ansikte är ömt efter frontalkrocken med en iranier på Kungsgatan, eftersom vi var i jämnhöjd var det ansiktet som tog skada, näsblod och vad som kändes som lösa tänder. Helvete, skrek jag och han tog mig om axeln och frågade om allt var ok, jag skrek lite till men brast sedan ut i skratt och fortsatte lyssna på ipodens bästa låt, promenerade ner till Zita där biljetterna var slutsålda, gick tillbaka och träffade Fredrik av en slump. Fika på Valand, sedan en runda på Åhléns (det är vår grej), lånade hans Visa Gold och köpte en svart Velour-klänning för halva priset + ny kalender. Tidigare hade jag ätit en sen frukost med A på Vurma efter ha sovit djupt till kl 14. I går firade jag Sangert som fyllt år, var vansinnigt trött efter veckans brist på sömn, gick vid tolv och gjorde Stureplan med A, talade lite för mycket om en ångestklump i bröstet, drog in honom i mitt svarta moln, mest för att skingra det, avdramatisera. Är det sömnbristen som gör mig låg?

Jag går bananas på Deniz Merdol! Hata P3.

I dag var jag på Svenska Fotografers Förbund och hämtade deras 4 kg tunga bok Centennium - Sveriges fotohistoria 1895-1974. Walter ringde och tipsade om att pappa figurerar i boken. Kvinnan på SFF tog min hand och talade ömt om han som inte längre finns, att han fattas oss... I ett kuvert låg ett negativ med en handskriven lapp.

Man kommer hem och killen har inte bara diskat, han har fixat handfatet i badrummet.

Jag log åt främlingar på pendeltåget, och mot en Sankt Bernardshund som log tillbaka i någon slags sömnig grimas. Det är väldigt speciellt att nå en punkt där man släpper in en människa i sitt liv, man låter honom röra sig fritt i ens kaos, i sårbarheten och nakenheten. När man släpper garden och flyter med. Nu flyter jag.

Efter en fabulous helg tycker jag till och med att regnet är vackert. Och fingrarna rör sig lätt över tangentbordet.

Radion spelar Lili & Sussie, jag är snart på väg till Centralbadet med Sofia för att driva ut toxider, sträcka ut, bli ren. Igår var jag på middag hos Fredrik, mötte sedan upp Anna och gick på flatklubb som svettades electro, vi satt istället nere i restaurangen och pratade om allt. Om ömhetsbevis, ex, sex, ja allt.

Visste ni att finska häkten heter tukthus....?

Fikade med Fanny på Valand igår, vi fyllde i varandras luckor från nyårsnatten. Önskar att hon var här oftare. Nästa gång ska jag resa till henne i Paris. A är tillbaka, vi tittade på The Warriors och planerade att starta gäng, alternativt åka till New York.

Antiklimax i natt. Låg serotoninhalt. Som om alkoholen i blodet inte riktigt drivits ut. Det var länge sedan jag hade den sortens barnsliga känsla av oro och nedstämdhet; som på eftermiddagsvilan på dagis när alla andra sover och man har hemlängtan. När jag vaknade mådde jag illa, alla blåmärken värkte, snöstorm ute, jag halkade, vinden slet i kinderna och jag blev less.

Trots tårar och blåmärken var nyåret smashing. I morgon börjar vardagen igen.

Jag förvandlades inte till en pumpa, men natten kändes som tagen ur någon skruvad novell av Gogol. Efter två plastmuggar vodka blev festen hardcore. Pasha insisterade, just den här vodkan är medicin mot din förkylning. Jag har legat i horisontalläge och gått igenom i huvudet vad jag sagt, gjort, till vem och med vem, och studerat ett gigantiskt blåmärke på vänster lår. Som sig bör på självaste nyårsafton urartade både det ena och det andra, någon blev lite för full, det bråkades, kräktes och hånglades och saker gick sönder. Jag panikade när jag inte hittade min väska, och när jag sedan upptäckte att alla tillhörigheter låg utspridda på golvet. Vid sex-tiden tog jag en taxi med mina kära ägodelar och grät hela vägen hem. Trött, full, melankolisk och orolig för alla vänner.